Julius Sundblom

Det ryska missnöjet med tsar Nikolajs envälde resulterar också i en storstrejk hösten 1905. I Finland passar man på och utlyser en egen storstrejk med huvudkravet att förryskningen ska upphöra. Den upphör också tillfälligt.

Ålänningarna går också med i strejken och grundar en strejkkommitté som ska hålla ordningen. Till ordförande väljs Julius Sundblom och till en av viceordförandena väljs Carl Björkman, länsman i Föglö. De två blir senare Ålandsrörelsens ledare och den första självstyrelsetidens dominerande politiker. Nu ser de till att det ryska skyddsgardet avväpnas och att dess chef kapten Smirnoff häktas.

Storstrejken leder till önskat resultat för Finlands del. Storfurste Nikolaj II tvingas dra tillbaka alla förryskningsåtgärder och lantdagen får tillbaka sin lagstiftande makt.

Den gamla fyrståndslantdagen ersätts med en enkammarlantdag och allmän och lika rösträtt införs. Även kvinnor får rösträtt och valbarhet. Finland är därmed det första landet i Europa med rösträtt för kvinnor.

Det första demokratiska lantdagsvalet genomförs i Finland. Julius Sundblom blir invald. Han blir sedan omvald flera gånger till och med 1917 års val. Han är oftast den enda representanten för Åland.

Första världskriget varade från den 28 juli 1914 till den 11 november 1918. Kriget var den dittills största världsomfattande konflikten och kostade cirka 15 miljoner människor livet. På den ena sidan stod Tyskland och Österrike-Ungern, till vilka även Turkiet och Bulgarien anslöt sig (centralmakterna). På den andra sidan stod Frankrike, Ryssland och Storbritannien (trippelententen) samt Serbien och senare Japan, Italien, Rumänien och USA jämte ett mycket stort antal andra stater.

Samtidigt som Finland försöker frigöra sig från det kaotiska Ryssland och bli ett självständigt land håller en grupp ålänningar med bland andra Nandor Johansson-Stenlid, Carl Björkman och Johannes Eriksson hemliga möten där de diskuterar Ålands framtid. De kommer fram till att det tryggaste för Åland är att återförenas med Sverige, det gamla moderlandet.

Den 20 augusti 1917 sammankallar gruppen till ett möte vid Ålands folkhögskola med kommunalmän från alla faståländska kommuner utom Lumparland. Mötet beslutar enhälligt att Åland ska lämna in en begäran om återförening med Sverige till Sveriges kung och regering. Julius Sundblom deltar i mötet och står bakom beslutet även om han ännu inte hör till de drivande krafterna bakom en återförening.

Under juldagarna 1917 börjar man en namninsamling för en återförening mellan Åland och Sverige. Totalt skriver närmare 8.000 ålänningar på listan. Det är en klar majoritet av den myndiga befolkningen. Gruppen bakom kraven på en återförening har nu växt till en folkrörelse.

 ”Det är triumviratet Eriksson-Björkman-Sundblom vi härefter hittar på den åländska kommandobryggan. Eriksson med sin folkliga resning och Björkman med sin knivskarpa juridiska intelligens kompletterande utmärkt varandra. Men utan Julius Sundblom skulle rörelsen saknat en verklig ledare.

- Johannes Salminen ”Ålandskungen” (s. 62-63)

I slutet av januari 1918 bryter ett blodigt inbördeskrig ut i Finland. Landet delas upp i en röd del (södra Finland) och en vit del (norra och mellersta Finland). 

Julius Sundblom, som befinner sig i Helsingfors, måste gå under jorden för att undgå att bli tillfångatagen av de röda. I maj 1918 när de vita segrar i inbördeskriget kan Julius Sundblom slutligen krypa fram ur sitt gömställe och återvända till Åland.

Landstinget ger Julius Sundblom i uppdrag att resa till Paris tillsammans med Johannes Eriksson och Johan Jansson för att föra ålänningarnas talan vid den stora fredskonferensen. Sundblom kan inga främmande språk men är duktig på att ta folk på rätt sätt, hög som låg. Denna egenskap är mycket användbar vid mötena med de olika delegaterna och diplomatiska tjänstemännen i Paris.

"I Paris knöt ålänningarna viktiga kontakter med samtidens stora i politiken och den franska pressen skrev vänligt om de tre exotiska öborna"

- ur "100 år med ÅLAND"

Landstinget arrangerar en andra namninsamling för att bevisa för världen hur stor enigheten är inom i den åländska opinionen. Den här gången ger man deltagarna möjlighet att skriva på två olika listor, en för återförening och en mot. Resultatet blir 9.735 namn för och 461 namn mot. Även om tillvägagångssättet inte kan jämföras med en folkomröstning med valhemlighet visar resultatet ändå att Ålandsrörelsen har en mycket stor majoritet bakom sig.

En ljus majnatt 1920 ror delar av det illegala landstinget över Ålands hav. De uppvaktar den svenska kungen med 9 733 namnunderskrifter, över 96 procent av de hemmavarande ålänningarna, som vädjar att få återförenas med Sverige. Gustav V blir mycket rörd, enligt inte helt säkra källor, tårögd och lovar salvelsefullt att verka för att öriket ska återförenas med konungariket Sverige. Hjalmar Brantinghåller ett brandtal för ålänningarnas sak.  

Det hjälper inte. Julius Sundblom och Carl Björkman kastas i fängelse i Finland för högförräderi. 

- Jan Helin bloggar om Åland och svenskheten

Nu har Julius Sundblom och ålänningarna gått för långt när de vägrar acceptera den självstyrelselag som statsminister Erich lovordat. Dagen efter mötet i rådhussalen i Socitetshuset, där ålänningarna tågat ut i protest ,arresteras därför Sundblom och Björkman för högförräderi. Först förs de till fängelse i Åbo och sedan vidare till Helsingfors i väntan på rättegång. Efter tre månader i häkte sätts Sundblom och Björkman på fri fot i väntan på rättegång. De döms senare till ett och ett halvt års tukthus, men benådas innan domen hinner verkställas.

Häktningsorder utfärdades även mot Johannes Eriksson, som emellertid befann sig i Sverige och inte behövde vara rädd för att utlämnas. Under sin tid i Sverige utsågs Johannes av landstinget på Åland att tillsammans med August Karlsson, som kunde engelska, från Gunnarsby att resa till London för att framlägga den åländska ståndpunkten inför Nationernas Förbunds råd, som hade sitt första sammanträde den 9 juli.

När tiden för avresan nalkades, beställde Sundblom skjuts till båten från gästgivare Eriksson. Denne kom med sitt ekipage, och Sundblom satte sig upp. Den uppvaktande detektiven tänkte göra likaledes men hejdades av Eriksson med ett: Stopp, min herre, jag kör för redaktören men inte för er. Den unge mannen, som förresten föreföll hygglig och föga trakterad av sitt uppdrag fick i en hast låna en cykel och trampa efter vagnen. Nyheten om häktningarna spred sig snabbt och vid båtens avgång hade en stor människoskara samlat sig, som gav sina sympatier för de båda fångarna livligt tillkänna i leverop och "Välkomna åter".

Birger Johansson - den första svenska konsuln på Åland ur Det var då... några minnesskisser (1962)

Nationernas Förbund (NF) utser tre rapportörer för att utreda Ålandsfrågan och skriva en rapport som ska ligga till grund för NF:s beslut.  Rapporten läcker ut på våren 1921 och skingrar all optimism.

Rapportörerna föreslår att:

• Åland ska höra till Finland, men att självstyrelsen ska förstärkas med en garantilag
• Åland åter ska demilitariseras

Mot slutet av 1930-talet hårdnar världsläget dramatiskt. Precis som i alla stormaktskonflikter sedan 1809 blir Ålands ställning föremål för strategiska diskussioner.

I militära kretsar i Sverige och Finland har Åland ända sedan 1920-talet setts som en svag punkt i ländernas försvar på grund av demilitariseringen.

I mitten av 1930-talet börjar denna synpunkt vinna gehör också på regeringshåll i de båda länderna. Sverige fruktar en tysk ockupation av ögruppen och Finland en rysk. Resultatet är den så kallade Stockholmsplanen från juni 1938 (även kallad Ålandsplanen) enligt vilken de södra och västra delarna av Åland ska befästas.  

Över 3.000 ålänningar demonstrerar sitt missnöje med Stockholmsplanen i det så kallade Bondetåget. Tåget gick av stapeln i samband med landstingets behandling av åländsk värnplikt. Talmannen Sundblom är fast besluten att till varje pris hålla fast vid neutralitetskonventionen och att vägra acceptera åländsk värnplikt. Som vanligt har han landstingsmännen bakom sig. Vid ett extra möte i oktober 1938 säger landstinget enhälligt nej.

Klicka på filmen nedan för att se ett samtida klipp ur "Åland - Bryggan mellan tvenne broderfolk" där Julius bl.a. är påväg till ett landstingsmöte. 

I tidningsgårdens fönster sitter tre av Julius och Hildas barnbarn och vinkar. Julius är påväg till ett landstingsmöte på Societetshuset "Socis". Landstingets möten hölls i rådhussalen i Socis fram till 1939 då stadshuset byggdes.

30 november: sovjetiska trupper anfaller Finland. Vinterkriget har börjat. 

Under vinterkriget blir det aktuellt att grunda ett hemvärn bestående av frivilliga beväpnade åländska trupper som ska försvara sin hembygd. Julius Sundblom godkänner planerna när han försäkrat sig om att hemvärnet bara skulle finnas i krigstid och bara försvara Åland. Trots att Sundblom i hela sitt liv misstrott militära lösningar är han ingen radikalpacifist. Han förklarar att om fienden landstiger på Åland kommer han själv att ställa sig på trappan och försvara hus och hem. Sundbloms välsignelse till hemvärnet leder till att uppslutningen blir mycket stor. Inte mindre än 1.800 män anmäler sig. Kvinnorna organiserar sig i Ålands hemvärnskvinnor.

I juni 1941 är Finland åter i krig med Sovjetunionen. Fortsättningskriget har satt igång. Denna gång strider Finland tillsammans med Nazityskland. Målet är att ta tillbaka de förlorade områdena från vinterkriget, men snart har de finländska trupperna överskridit den gamla gränsen och trängt långt in i Sovjet.

19 september: Julius Sundblom besöker Sveriges statsminister Per Albin Hansson för att diskutera en återförening med Sverige.