I det offentliga livet var Julius Sundblom lika med Ålandskungen. Inom familjen kallades han helt enkelt pappa Julle. Här delar ättlingar till Julius Sundblom med sig av sina minnen av pappa Julle.

Bror Sundblom minns sin far

Pappa Julle hade en hund. Boy hette den. När Boy blev gammal och trött ville han alltid ligga vid sättmaskinen när jag satte tidningen. För där var det varmt. En gång när pappa Julle kom ner med ett manus för sättning dröjde han sig kvar och stod en stund och tittade sorgset på Boy. Så böjde han sig ner och smekte honom över ryggen. Så sa han:

Han börjar bli gammal, Boy. Snart måste jag nog låta honom sluta.

Då reste sig Boy mödosamt på sina styva ben och tittade på Pappa Julle. Boy förstod. För han gick ut och kom aldrig tillbaka. Pappa Julle glömde aldrig den stunden. Och han glömde aldrig Boy. 

Rut Lindberg minns sin gudfar

Min mormorsmor var farbror Julles syster. Hon hette Amanda och var gift med Johan Viktor Eriksson, som var fyrmästare på Märket. Mormorsmor bodde med barnen i Överby, Jomala. En dag i oktober 1912 kom farbror Julle gående till sin syster Amanda och hon sa:

Vad blåser det nu för vind sen kantors Julle kommer gåendes från stan? 

Det blåser sorgens vind, sa han. Din Johan Viktor har dött ute på Märket.

Jag minns också hur min gudfar Julle varje dag satt på gården vid verandan tillsammans med mor Hilda och hur Julle skalade en apelsin och gav Hilda, klyfta för klyfta. Det var när mor Hilda var gammal och sjuk och hennes vrister inte längre bar henne.  

Bo Erikssons minns sin morfar

Som barn kände jag pappa Julle enbart som min morfar. Hans insatser och betydelse för Åland och ålänningarna stod klart för mig först när jag blivit äldre.

Vi träffades inte så ofta. Han bodde och var verksam i stan och jag bodde med mina föräldrar i Strömsvik i Finström, där de båda arbetade vid Ålands folkhögskola. Pappa som rektor och mamma som biträdande rektor och husmor. Vi barn betraktade folkhögskolan som vårt andra hem.

Bland höjdpunkterna som barn var när jag fick åka till stan med min mor. Själva resan till stan var ganska omständlig och tidskrävande. Först cirka 400 meters promenad i god tid till vår busshållplats Svedgrind och väntan på Finströms gengasdrivna buss. Bussen stannade sedan vid varje by en eller flera gånger, inte bara för att ta upp nya passagerare utan även för att busschauffören skulle få uppdrag att genomföra i stan. Byarna som passerades var Strömsvik, Markusböle Åttböle vägskäl, Svartsmara, Bamböle, Bjärström, Kulla, Emkarby och Östanåker. Resan tog minst en timme.

Framme vid 9-tiden tog vi en promenad till tryckerigården, som vi kallade morfars gård. Först öppnade vi dörren till glasverandan, sen den vänstra dörren. Uppför trappan med köket till höger och hallen till vänster. Pappa Julle hörde tydligen att vi kommit och kom ut i pyjamas. Normalt hade han långa kvällar och tog igen sig med en längre morgonsömn. Jag kan aldrig glömma hans ansikte som med alla de sundblomska skrynklorna sken upp som en sol när han får syn på min mor, hans yngsta dotter. Hon hade som vanligt bakat någonting gott till honom, sockerskorpor hörde till hans favoriter. Själv blev jag bjuden på karameller.

Festtal och 80-årsfirande

Senare minnesbilder är från det händelserika året 1945, det året jag fyller 9 år. Folkhögskolans årsavslutning var den första maj. Vi barn var alltid med på skolans festigheter, så även denna gång.  Julius Sundblom höll festtalet. Jag minns att han bland annat talade om hur undervisning gick till på folkskolenivå när han kom tillbaka till sin hembygd som nyutbildad folkskollärare från Nykarleby Folkskoleseminarium. Eleverna skulle lära sig alfabetet utantill genom att sjunga en ramsa där alla bokstäver ingick. Jag minns att han sjöng genom hela ramsan från A till Ö med hög och tydlig sångröst.

Pappa Julles 80-årsdag den 22 juni vill jag minnas att vi firade i restaurang Miramar. För oss barn var det en alltför lång tillställning. Jag att när jag kom hem berättade jag för mina kamrater om att vi fått sitta stilla runt matbordet minst 5 timmar!

Pappa Julle avlider den 23 augusti, en sorgens dag. I min folkskola räcker jag upp handen och ber att få ledig för att vara med om begravningen. Jag minns att min lärare Karl Andersson blir mycket rörd och att han håller en lektion om Julius Sundbloms betydelse för Åland och dess folk.

Ann-Christin Waller minns sin farfar

Jag var bara sex år när pappa Julle dog. Ändå har jag många minnesbilder av honom - mjuka, trygga, soliga. Och sorgsna också.

Hans ögon var blå. Blåaste blå. Jag minns när han fyllde 80 år och satt under matsalsklockan i sitt hem. Han var märkt av sin sjukdom och han var trött. Han hade bara ett par månader kvar att leva. Jag var sex år och satt nära honom i den långa kantorssoffan från hans barndomshem. Han räckte ut sin öppna hand mot mig, jag la min hand i hans och tänkte att hans ögon hade samma färg som blåsippor i solsken.

Pappa Julle tyckte om blåsippor. Det visste jag. På vårarna brukade min vän och jag plocka små buketter åt honom. I tidningshusets veranda stod vi och andades på dem en stund så att de skulle sluta sloka innan vi gick upp för trappan och gav dem åt honom. Då log han så att alla skrattrynkorna runt ögonen såg ut som solstrålar. Sen satte han blåsipporna i en liten silverpokal på sitt skrivbord. Så gick han till matsalsskåpet och sökte fram bröstsocker åt oss. Vi knixade och gömde bröstsockret i våra barnvarma lite fuktiga händer och sparade det hela dagen. På kvällen var det bara lite klibb kvar på fingrarna. Också det slickade vi omsorgsfullt i oss. Bröstsockret var det enda godis vi smakat. Bo Eriksson, min kusin och pappa Julles dotterson, minns också med förtjusning bröstsockret han fick när han hälsade på sin morfar.

Min far berättade också att pappa Julle älskade att lägga långrev i Slemmern nedanför tidningsgården och att han alltid visslade när han kände ryckningar i reven. Om han någonsin sjöng vet jag inte. Men jag vet att han älskade sångfester och älskade att hålla tal på dem.

Fler minnesfragment

Jag minns en julafton hos pappa Julle. Jag fick en trasdocka till julklapp. Det var en flickdocka och hon hade rutig klänning.

Vad fin hon är! Och vad vacker klänning hon har! Men jag vet inte vad hon ska heta.

Pappa Julle tittade på mig och min docka och sa:

Hon har ju så vackra rutor på klänningen så hon kan väl heta Rut.

Jag blev glad. Och lite stolt för att pappa Julle hittat på ett namn åt min docka.

Jag minns en kväll senare. Vi var hos pappa Julle igen. Jag satt och lekte med Rut. Plötsligt skar ett bombalarm sönder tryggheten. Vi hastade ner till skyddsrummet i källaren. Där var det kallt och fuktigt. Och luktade rädsla. Jag darrade. Det gjorde jag alltid när alarmet gick. Plötsligt upptäckte jag att jag glömt Rut. Jag blev så förtvivlad som bara en dockmamma kan bli.

Rut. Jag har glömt Rut! Tänk om en bomb river sönder henne!

Då gick pappa Julle ut ur skyddsrummet. Efter en stund kom han tillbaka med Rut i ena handen. Han satte dockan i min famn och tittade på mig och strök mig över kinden. 

Anni Blomqvist minns

Det var en upplevelse att höra Julius Sundblom hålla tal på sångfesterna. Han pratade om Åland, vår svenska kultur och vårt svenska språk så att tårarna strömmade nerför mina kinder. Och jag lärde mig verkeligen hur värdefullt det är att ha en hembygd, en plats i världen där man hör hemma.