Ann-Christin Waller berättar om sin farfar Julius Sundblom. Här får du dela hennes minnen av honom.

Min farfar hette August Julius Sundblom och var född den 22 juni 1865 i Jomala. Två systrar och två bröder hade han som nådde vuxen ålder. Två av hans syskon dog som små. Vi kallade honom pappa Julle. Han var Ålandskungen. Han var min farfar.

Barndomen

Min farfar var av skärgårdssläkt. Hans far Johan var från Sonboda på Föglö och hans mor Juliana var från Sottunga. Om Johan sägs det att han var mycket sträng och sparsam på gränsen till snål. Juliana däremot var impulsiv och hade mycket skratt och många visor i sig. Hennes son Julius älskade henne.

Johan utbildade sig till kantor och flyttade tillsammans med Juliana till Jomala. Där verkade han som kantor och klockare i över 50 år. I Jomala bodde min farfar hela sin barndom och sin ungdom.

Julle gulle och mor Hilda

Pappa Julle utbildade sig till lärare i Nykarleby. Där träffade han tullmästardottern Hilda Olivia Fredenberg.  Hon var bara 19 år när de gifte sig. Han var 23. Hon kallade honom Julle gulle. Sex barn, tre flickor och tre pojkar, fick de tillsammans. Henne kallade vi mor Hilda.

Min far Bror var pappa Julles och mor Hildas sladdbarn. Åldersskillnaden mellan honom och hans äldsta bror Rafael var över 20 år. 

Eftersom jag bara var fjorton månader när mor Hilda dog så har jag inga egna minnen av henne. Men jag vet att hennes liv ur ekonomisk synvinkel blev bekymmersamt. Hennes Julle gulle hade nämligen inte alls ärvt sin fars ekonomiska sinne. Tvärtom, hans affärer var för det mesta miserabla. Ibland hade de inte ens ved att värma sitt hus med.

Jag vet också att jag var mor Hildas sista bekymmer i livet. För trots mina fjorton månader hade jag inte lärt mig gå innan hon dog. Sedan dess har jag gått mycket och obehindrat, så jag önskar att hon inte hade oroat sig så mycket. 

Familjefadern

Min mor bodde hos sina svärföräldrar i tryckerigården den första tiden av sitt äktenskap med min far. Hon berättar:

Man hade respekt för pappa Julle, men man var inte rädd för honom. För han var vänlig och försynt och tyckte om att pyssla i sitt hem och sköta krukväxterna. Och han var huslig.

Vid den tiden var mor Hilda gammal och trött och orkade inte sköta hushållet. Hemhjälp hade hon, men planeringen av till exempel matuppköp hade pappa Julle hand om och själva handlandet skötte min mor. Hon minns:

Han var kanske inte så fantasifull när det gällde mat för mest åt vi korv.  Men en gång gick jag mot hans önskemål och köpte finaste kalvkotletter och stekte dem. Vid middagsbordet kastade pappa Julle en blick på mig. Men han sa ingenting. Jag blev lite nervös. När han slutat äta torkade han sig om munnen, rullade ihop sin servett, satte den i servettringen och tittade på mig ovanför sin pincené. Jag blev varm om hjärtat för han såg på mig med ett leende.
– Tack! sa han. Det var en mycket god middag. Från och med nu är det säkert bäst att du tar om matplaneringen.

Min mor berättar att farfar hade samma leende när han lekte med sina barnbarn.

Han brukade stå på knä på golvet och hålla fram sin boettklocka en bit från er för att ni skulle krypa till honom för att titta på den. När ni kom fram skulle ni blåsa på den och då, simsalabim, sprättade locket upp med ett litet klick! Ibland bet ni i den. Locket hade tydliga tandmärken.

Sista dagarna

Vi barn fick inte gå in och hälsa på pappa Julle under hans sista sjukdomstid. Min faster Gunni, senare en av de första kvinnorna i Ålands landsting, hindrade oss.

Han är så mager och så sjuk. Ni skulle bara bli rädda.

Pappa Julle fick dö i sitt hem i tidningshuset. Hans säng stod i sydvästra hörnrummet i övre våningen. Det rummet blev senare mitt flickrum. Därifrån såg man ut över himlen, äppelträdet och stora lönnen som färgade marken grön med tusentals små blommor.

Om farfars död sade min far:

Den sista dagen pappa Julle levde reste han sig upp på armbågen och tittade ut genom fönstret. Han sade ingenting. Han bara tittade. Så lade han sig ner igen. Sen somnade han och vaknade aldrig mer.

Det var den 23 augusti 1945.

Min sista bild av pappa Julle är när han låg med knäppta händer i sin kista. Han var klädd i den kostym han alltid bar vid landstingets högtidliga öppnande på hösten.

Själaringning

Alla kyrkklockor på Åland ringde själaringning för min farfar. Jomala församling skänkte honom evig gravplats. På begravningsdagen hittade jag en blomma som fallit från en av de många kransarna. Den höll jag i handen under hela den långa begravningsakten. När pappa Julles kista sänkts ner i graven gick jag fram och lät blomman falla ner på honom. 

Berättat av Ann-Christin Waller, barnbarn till Julius Sundblom