Den första april 1891 är ett märkesår i åländsk tidningshistoria. Då utkom det första numret av tidningen Åland. Julius Sundblom var med redan från start.

Tidningsarbetet började redan året innan med att värva personer som var intresserade av att teckna aktier i tidningen. En av dem som värvade aktietecknare var just folkskollärare Julius Sundblom. I slutet av 1890 hade man tecknat 100 aktier à 100 mark per styck och tidningsplanerna kunde ta konkret form.

Vid den här tiden hade den energiske 25-årigen ingen aning om att han skulle bli profil för tidningen. Julius Sundblom hade dock goda förutsättningar för att bli en bra journalist. Han var nyfiken, engagerad i små och stora frågor och hade lätt för att formulera sig. Här kom hans utbildning till lärare väl till pass. Istället för att undervisa i ett klassrum fick han undervisa hela landskapet via tidningen. Det passade honom perfekt.

Dessutom var han en modernitetens man. Han tog till sig nyheter och lanserade gärna nya idéer. Undantaget var uppfinningen skrivmaskin. Hans artikelmanuskript var alltid handskrivna när de lämnades till sätteriet och sättarna muttrade ofta över hans handstil.

Julius Sundblom blir chefredaktör

Under tidningens tio första år medverkade Julius Sundblom regelbundet i tidningen Åland samtidigt som han arbetade som redaktör för folkbladet Västra Finland med redaktion i Åbo. Från senhösten 1895 till 1901 lärde han sig det journalistiska hantverket i Åbo. Dessutom fick han en regelbunden månadslön, vilket var viktigt för redaktören som bildat familj.

När Julius Sundblom återvände till tidningen Åland som chefredaktör år 1901 var tidningen etablerad och gick med vinst. Tryckeriet var moderniserat. Samma år köpte han också fastigheten på Strandgatan 16, även kallad tidningsgården. Julius Sundblom fortsatte öka sitt innehav av aktier och år 1898 var han den störste aktieägaren. 

Vid den här tiden fanns ett antal viktiga frågor att driva. Som utvecklandet av utbildningen och frågan om hur landskapets vintertrafik skulle tryggas. Efter de tio första åren skriver man en jubileumsartikel där det konstateras att redaktionen har letts av unga personer som varit inspirerade av god vilja och framtidstro även om:

viljan inte alltid motsvarats av förmåga och moget omdöme.

Kampen mot censuren

Åren efter sekelskiftet 1900 skuggades av den allt mer närvarande förryskningspolitiken. För tidningarnas del handlade det om censurens roll, om vad man fick eller inte fick publicera. År 1900 kom bestämmelser från pressöverstyrelsen att man inte fick publicera statistik över censurerade artiklar och att censuren inte fick märkas i tidningar.

Det var direktiv som ogillades av Julius Sundblom. Hans duster med censorerna är välkända, de brukade vara rätt högljudda. Som journalisten Axel Danielsson uttryckte saken så var det under de här åren ”ett negativt nöje” att vara journalist.

På nyåret 1903 blev Sundblom landsförvisad och lämnade alla uppdrag vid tidningen. Han begav sig till Stockholm, där han försörjde sig på olika ströjobb. Bland annat var han klippkorrespondent för Hufvudstadsbladet i Helsingfors och skickade klipp ur svenska dagstidningar med kvällsbåten från Stockholm.

Rollen som tidningsman och politiker

I januari 1905 var Julius Sundblom tillbaka på Åland och tog igen över som chefredaktör på tidningen. Från och med det året är han också politiskt aktiv och invald i stadsfullmäktige. Under 1907 till 1918 är han dessutom Ålands lantdagsman (riksdagsman) med många uppdrag. 

En fråga som många ställt i efterhand är hur Julius Sundblom kunde förena uppdraget som politiker med uppdraget som journalist. Idag skulle man inte acceptera de dubbla rollerna, men upplägget tycks inte ha stört samtiden. Sundblom själv verkade inte heller störas av de olika rollerna. Han drog nytta av sina många kontakter och trivdes som fisken i vattnet med att vara både aktör och den som skrev om händelserna.

Språkrör för åländska åsikter

I fråga om politisk påverkan var tidningen Åland ledande när det gällde att tala för en återförening med Sverige. Tidningen rapporterade om de övergrepp som begicks på Åland under den ryska tidens slut och under självständighetens första år. Därför var tidningen också hatobjekt för finska och finlandssvenska tidningar, med undantag för Vasabladet. Att Sundblom kallades ”Ålandskungen” av dessa tidningar var inte tänkt som en komplimang, tvärtom.

Under ett knappt halvår, från februari till juni 1919, gavs den konkurrerande tidningen Ålandsposten ut i Helsingfors. Ansvarig utgivare var Otto Andersson från Vårdö. Ålandsposten hade som målsättning att ändra ålänningarnas attityd i fråga om återförening. Naturligtvis fördes en hetsig debatt mellan tidningen Åland och uppstickaren, som bara höll ut till den 14 juni.

Det är under åren 1918 till 1922 som tidningen Åland skapar sin profil som språkrör för åländska åsikter. Tidningen blev Julius Sundbloms främsta vapen när det gällde att bilda opinion i olika frågor. Frågan är vad Åland skulle ha varit utan tidningen Åland under de viktiga kampåren. Om ålänningarna bara haft ett begränsat utrymme i en tidning som till exempel Åbo Underrättelser – vad hade hemmaopinionen då vetat om de politiska turerna kring Ålandsfrågan?

Som debattglad opinionsbildare kan Julius Sundbloms roll inte underskattas när det gäller utvecklingen i landskapet.

Ett liv som tidningsman

I Julius Sundbloms liv var journalistik och liv hårt sammanflätade. Han bodde och arbetade i huset där tidningen trycktes och hans arbetsdagar var långa. Han skrev ofta till sent på kvällen och gjorde många vändor till sätteri och tryckeri för att se hur tidningen dag för dag blev till.

År 1938, när Julius Sundblom var 73 år, reste han som talman med en delegation till Helsingfors för att förklara ålänningarnas syn på befästningsfrågan.  Frågan var hetsig och ett par hundra demonstranter tog emot ålänningarna med buanden och nidvisor på järnvägsstationen. Poliser på plats ville att Sundbom skulle skynda sig bort från platsen men det ville inte den borne journalisten. Han sa:

Låt mig titta på. Jag är ju tidningsman.

Instinktivt identifierade han sig mer med rollen som journalist än med rollen som politiker.

Texten skriven av Benita Mattsson-Eklund