Julius Sundblom ville sprida bildning och upplysning bland ålänningarna. Hans politiska intressen gick därför hand i hand med hans engagemang för folkbildningen. Även det svenska språkets ställning, kampen mot en förfinskning och en återförening med Sverige var viktiga frågor för honom.
Kampen för det svenska språket
När Julius Sundblom studerade vid seminariet för manliga lärare i Nykarleby blev han påverkad av den fosterländska anda som rådde där. Johan Ludvig Runeberg (1804-1877) och Zacharias Topelius (1818-1894) var de stora förebilderna. Men det var en fosterländskhet i svensksinnad dräkt. I Finland pågick nämligen en ettrig språkstrid. De finsksinnade fennomanerna ville göra hela Finland finskspråkigt.
Vid den här tiden var Åland en del av Åbo och Björneborgs län och även här förekom finsksinnad propaganda. När Julius Sundbom startade sin tidningsbana 1891 var därför försvaret av Ålands svenskhet den fråga som engagerade honom mest.
Kampen mot förryskningen
Förfinskningen var inte det enda hotet. Mot slutet av 1800-talet började även Ryssland sträva efter en förryskning av storfurstendömet Finland. Målet var att mer och mer likrikta Finland med Ryssland.
År 1899 utgav storfurste Nikolai II det så kallade februarimanifestet. Det betydde att den finländska fyrståndslantdagens lagstiftningsmakt minskade. I fortsättningen kunde storfursten stifta vilka lagar han ville i Finland.
Under åren som följde genomfördes flera förryskningsåtgärder:
- ryska blev officiellt språk i Finland
- rysk värnplikt infördes
- presscensuren skärptes
Redaktör Julius Sundblom lät sig inte tystas utan reagerade starkt mot det ryska förtrycket. Han representerade en ståndpunkt som kallades den konstitutionella linjen. Enligt den kunde förryskningen inte accepteras eftersom den var olaglig då den finska lantdagen inte godkänt förryskningslagarna. Samtidigt tog de konstitutionella bestämt avstånd från alla former av väpnat motstånd eftersom man då själva skulle bryta mot lagen.
Julius Sundblom var så hård i sin kritik mot förryskningen att han 1903 tvingades fly till Sverige för att undgå ryska hämndaktioner.
Storstrejk i Ryssland och Finland
På grund av motgångarna i rysk-japanska kriget (1904-05) började tsar Nikolaj II:s ställning vackla. Därför kunde Julius Sundblom återvända till Åland på hösten 1905.
Det ryska missnöjet med Nikolajs envälde resulterade också i en storstrejk samma höst. I Finland passade man på och utlyste en egen storstrejk med huvudkravet att förryskningen skulle upphöra.
Även ålänningarna gick med i strejken och grundade en strejkkommitté som skulle hålla ordningen. Till ordförande valdes Julius Sundblom och till en av viceordförandena valdes Carl Björkman, länsman i Föglö. De två skulle senare bli Ålandsrörelsens ledare och den första självstyrelsetidens dominerande politiker. Nu såg de till att det ryska skyddsgardet avväpnades och att dess chef kapten Smirnoff häktades.
Lantdagsreformen
Storstrejken ledde till önskat resultat för Finlands del. Storfursten Nikolaj II tvingades dra tillbaka alla förryskningsåtgärder. Lantdagen fick tillbaka sin lagstiftande makt.
Medan tsarens ställning i Ryssland fortfarande var svag beslöt Finland sig för att driva igenom en radikal reform:
- den gamla fyrståndslantdagen ersattes med en enkammarlantdag
- allmän och lika rösträtt infördes
Även kvinnor fick rösträtt och valbarhet. Detta var Finland ensamt om i Europa och många tyckte att reformen gick lite för långt. På Åland hörde Julius Sundblom till de aktivaste förkämparna för lantdagsreformen och kvinnlig rösträtt.
Vid det första demokratiska lantdagsvalet 1907 ställde Julius Sundblom upp för Svenska folkpartiet. Han valdes in i lantdagen som en av två ålänningar. Förmodligen gav hans engagemang för kvinnlig rösträtt många kvinnliga röster. Han omvaldes sedan flera gånger till och med 1917 års val. Han var oftast den enda representanten för Åland.
För svenskhet och laglighet i lantdagen
I lantdagen drev Julius Sundblom frågor som var viktiga på Åland som:
- fisket
- lotsväsendet
- skolornas utveckling
Hans ledstjärna i alla frågor var svenskheten och lagligheten.
Redan nu börjar Julius Sundblom framstå som den självklara politiska ledargestalten på Åland. Som redaktör för Tidningen Åland hade han bred kontakt med alla delar av Åland. Han fick snabbt reda på vilka strömningar som rörde sig bland ålänningarna och kunde samtidigt påverka dem.
Första världskriget
1908 inleddes en våg av nya förryskningsåtgärder och 1914 bröt första världskriget ut. Det gick dåligt för Ryssland på östfronten. Motgångarna ledde till att krigströtthet och oroligheter spred sig i Ryssland.
Åland berördes i högsta grad av kriget. Trots att Åland var demilitariserat sedan 1856 besatte Ryssland Åland med upp till 8.000 soldater. Sjöfarten upphörde nästan helt och Åland isolerades.
Finland får tillbaka sitt självstyre
I mars 1917 störtades tsar Nikolaj II och en tillfällig regering tog makten i Ryssland. Den nya regeringen införde politiska rättigheter och frigav alla politiska fångar. Finland återfick sin autonomi. På Åland höll Julius Sundblom ett bejublat tal under den fest som arrangerades i Mariehamn för att fira den nya friheten.
Samtidigt ökade oroligheterna i Ryssland. Kriget fortsatte och nu kunde bolsjevikerna och deras ledare Lenin fritt sprida sin revolutionsanda. Oron märktes också i Finland och på Åland. De ryska soldaterna blev allt mera odisciplinerade. Motsättningar mellan vita (borgerliga) och röda (socialister) blev allt tydligare.
Med sikte mot Sverige
I Finland började man söka vägar för att kunna slita sig loss från det kaotiska Ryssland och bli ett helt självständigt land. Samtidigt höll en grupp ålänningar med bland andra Nandor Johansson-Stenlid, Carl Björkman och Johannes Eriksson hemliga möten där de diskuterade Ålands framtid. De kom fram till att det tryggaste för Åland skulle vara att återförenas med Sverige, det gamla moderlandet.
Den 20 augusti 1917 sammankallade gruppen till ett möte med kommunalmän från alla faståländska kommuner utom Lumparland. Mötet beslöt enhälligt att Åland skulle lämna in en begäran om återförening med Sverige till Sveriges kung och regering. Julius Sundblom deltog i mötet och stod bakom beslutet även om han ännu inte hörde till de drivande krafterna bakom en återförening. Tvärtom tvekade han.
Var återföreningsdrömmen realistisk? Var det klokt att helt bränna broarna till Finland eller var det bättre att hålla flera dörrar öppna?
I oktober lät Sundblom sig omväljas till lantdagen och var med när lantdagen den sjätte december godkände Finlands självständighetsförklaring.
Samtidigt försvårades läget i Finland. I november hade Lenins bolsjeviker tagit makten i Ryssland och konflikten mellan de vita och de röda skärptes. Trots att Finland hade förklarat sig självständigt stannade de ryska trupperna kvar i landet. Det rådde också matbrist i de större städerna och rena hungerkravaller förekom.
Ålandsrörelsen
Den 20 december skrev Julius Sundblom en artikel som senare trycktes i tidningen Åland. I artikeln motiverade han grundligt ålänningarnas önskan att höra till Sverige:
- Ålands läge som nyckeln till Östersjön gjorde ögruppen väldigt utsatt
- Sverige skulle ha bättre förutsättningar att försvara Åland utan att förvandla ögruppen till ett militärläger
- under finländsk överhöghet riskerade Åland att förfinskas
- ekonomiskt och kulturellt stod Åland nära Sverige och den laglöshet och det skräckvälde som brutit ut i Finland var djupt främmande för ålänningarna
Slutsatsen löd:
Forntid och framtid förplikta, och vår högsta önskan är att Finland skall vara fritt och Åland svenskt.
Under juldagarna 1917 startade en namninsamling till förmån för att Åland skulle återförenas med Sverige. Totalt skrev närmare 8.000 ålänningar på, vilket var en klar majoritet av den myndiga befolkningen. Gruppen bakom kraven på en återförening hade växt till en folkrörelse som nu hade ett namn: Ålandsrörelsen.
I inbördeskrigets våld
I slutet av januari 1918 bröt ett blodigt inbördeskrig ut i Finland. De dramatiska händelser som följde blåste slutligen bort alla tvivel hos både Julius Sundblom och ålänningarna själva om att de hade valt rätt väg.
Landet delades upp i en röd del (södra Finland) och en vit del (norra och mellersta Finland). Julius Sundblom, som befann sig i Helsingfors, måste gå under jorden för att undgå att bli tillfångatagen av de röda.
I början av februari flydde en vit skyddskår – den omkring 600 man starka så kallade Nystadskåren – över isarna till Åland undan den röda övermakten. På vägen beslöt kåren sig för att avväpna de ryska soldaterna på Åland. De röda å sin sida skickade också trupper till Åland.
I detta skede ingrep Sverige. Den svenska regeringen hade nåtts av rykten om ryska övergrepp mot lokalbefolkningen och svensk militär såg till att samtliga trupper avväpnades och avlägsnades. Ålänningarna var mycket tacksamma över den svenska aktionen. Nu kom krigshändelserna på Åland att begränsas till ett mindre slag i Godby.
Svenskarnas närvaro på Åland blev dock kortvarig. Nu trädde nämligen ytterligare en aktör in på arenan, nämligenTyskland. På sin väg för att hjälpa den vita sidan i inbördeskrigets Finland landsteg en tysk flottavdelning på Åland. Svenskarna var i sin tur måna om att behålla sin neutralitet i världskriget och lämnade därför snart öarna.
I maj 1918 när de vita segrat i inbördeskriget kunde slutligen Julius Sundblom krypa fram ur sitt gömställe och återvända till Åland.
Landstinget bildas
I slutet av inbördeskriget hade den finländska regeringen avskilt landskapet som ett eget län i ett försök att lugna ålänningarna. Militären Hjalmar von Bonsdorff utsågs till landshövding.
Samtidigt verkställdes värnpliktsuppbåd på Åland och finskspråkig militär sändes till öarna. Över hundra åländska män flydde över Ålands hav för att undgå den finska värnplikten. Dessa åtgärder ledde till att ålänningarna började se Finland som något främmande, ja direkt fientligt.
Julius Sundblom ställde sig nu helhjärtat i Ålandsrörelsens tjänst. Han gjorde klart för von Bonsdorff att han inte skrev på myndigheternas befallning. Tidningen Åland blev mer och mer Ålandsrörelsens direkta språkrör. Det bildades också en organisation som skulle föra Ålandsrörelsens talan. Den fick benämningen landsting och hade representanter från alla åländska kommuner. Organisationen hade samma namn som det senare landstinget, men var inte ett folkvalt parlament.
Till fredskonferensen i Paris
Världskriget tog slut i november 1918. Inför den stora fredskonferensen i Paris förklarade USA:s president Woodrow Wilson att Europas nya gränser skulle ritas enligt nationalitetsprincipen. Enligt den principen skulle alla folkslag själva få bestämma sin framtid. Beslutet öppnade nya möjligheter för Ålandsrörelsen att få sin önskan om återförening uppfylld.
Strax innan krigets slut hade landstinget skickat en skrivelse till segrarmakterna med önskan om att nationalitetsprincipen skulle tillämpas på Åland. Landstinget gav Julius Sundblom, som nu hade lämnat finska lantdagen för gott, i uppdrag att resa till Paris tillsammans med Johannes Eriksson och Johan Jansson för att föra ålänningarnas talan vid den stora fredskonferensen. Sundblom kunde inga främmande språk men var omvittnat skicklig på att ta folk på rätt sätt, hög som låg. Denna egenskap var mycket användbar vid mötena med de olika delegaterna och diplomatiska tjänstemännen i Paris.
Vid hemkomsten till Åland firades de tre Parisresenärerna som segrare. Den finländska statsmakten var mindre förtjust. Sundblom kallades till flera polisförhör och fick reseförbud.
En andra namninsamling
För att understryka enigheten i den åländska opinionen ordnade landstinget en andra namninsamling. Den här gången erbjöds möjligheten att skriva på två olika listor, en för återförening och en mot. Resultatet blev 9.735 namn för och 461 namn mot. Även om tillvägagångssättet inte kan jämföras med en folkomröstning med valhemlighet visar resultatet ändå att Ålandsrörelsen hade en mycket stor majoritet bakom sig.
De främsta oppositionella var lotsen Johannes Holmberg från Geta och den Vårdöfödde musikforskaren Otto Andersson. Holmberg satt med i den finländska kommitté som förberedde en självstyrelselag för Åland. Andersson gav å sin sida ut en gratistidning med namnet Ålandsposten, som var tänkt som en motvikt till Sundbloms tidning, men den upphörde efter några månader.
Ålandsrörelsen dominerade helt den åländska opinionen. Tuffare var det på det internationella planet. Det visade sig småningom att fredskonferensen inte var beredd att ta ställning i Ålandsfrågan. Ålänningarna hade knutit allt för stora förhoppningar till Wilsons nationalitetsprincip. Den kom i realiteten att användas uteslutande som ett straff gentemot förlorarmakterna i världskriget.
En oönskad självstyrelselag
I april 1920 antog Finlands riksdag en självstyrelselag för landskapet Åland. Lagen var ytterligare ett försök att vända den åländska opinionen. Julius Sundblom gjorde dock genast klart att någon självstyrelselag hade landskapet inte begärt och att man inte ville ha den. Återförening var det enda som gällde. Istället reste Ålands landsting till Stockholm för att uppvakta Sveriges kung och regering för att försäkra dem om Ålands fortsatta trohet till moderlandet.
I juni 1920 gjorde Finlands statsminister Rafael Erich ett besök i Mariehamn för att övertyga ålänningarna om hur bra självstyrelselagen var för Åland. Han lät samla de åländska kommunalmännen i stadens rådhussal. Efter att statsministern hållit sitt tal tog Julius Sundblom till orda. Han förklarade att ålänningarna redan hade sin åsikt om självstyrelselagen klar, det fanns inget mera att diskutera. Därefter tågade han ut ur salen. Kommunalmännen följde efter.
I fängelse för högförräderi
Nu hade Julius Sundblom och ålänningarna gått för långt tyckte statsministern. När moroten inte hjälpte tog den finländska statsmakten till piskan. Dagen efter Erichs misslyckade framträdande i rådhussalen arresterades därför Sundblom och Björkman för högförräderi. Först fördes de till fängelse i Åbo och sedan vidare till Helsingfors i väntan på rättegång.
Arresteringen av de två åländska ledarna visade sig vara ett stort misstag ur Finlands synpunkt. Ålänningarna svetsades mer än någonsin samman bakom sina ledare och internationellt kunde de bryska handlingarna mot de åländska ledarna ligga Finland i fatet. Därför försattes Sundblom och Björkman på fri fot efter drygt en månad i häkte i väntan på rättegång. De dömdes senare till ett och ett halvt års tukthus, men benådades innan domen hann verkställas. När de återvände till Mariehamn med ångbåt i mitten av juli 1920 tog flera tusen ålänningar emot dem som hjältar med blommor och hurra-rop.
Ålandsfrågan i Nationernas förbund
Ålänningarnas hopp stod nu till det nygrundade Nationernas förbund (NF) dit Ålandsfrågan hade överlämnats från fredskonferensen. Från finländskt håll motsatte man sig dock att NF skulle behandla frågan eftersom man menade att den var en intern finländsk angelägenhet som NF inte hade behörighet att blanda sig i. På hösten 1920 slog en internationell juristkommission fast att så inte var fallet och att NF visst hade rätt att avgöra Ålandsfrågan. Detta sågs som en stor framgång för Ålandsrörelsen. På Åland andades man nu optimism.
NF utsåg tre rapportörer för att utreda Ålandsfrågan och skriva en rapport som skulle ligga till grund för NF:s beslut. Rapporten läckte ut på våren 1921 och skingrade all optimism.
Rapportörerna föreslog att:
- Åland skulle höra till Finland, men att självstyrelsen skulle förstärkas med en garantilag
- Åland åter skulle demilitariseras
Motiveringarna var mestadels rent realpolitiska. Man ansåg att världen måste visa Finland tacksamhet eftersom landet stoppat den ryska kommunismens spridning västerut. Nationalitetsprincipen som ålänningarna hoppats så mycket på kunde inte tillämpas på ålänningarna eftersom de bara utgjorde en liten del av den finlandssvenska befolkningen i Finland.
Ålänningarna fortsatte ändå att kämpa in i det sista. 54 folkmöten hölls runtom i landskapet och 6.600 namn samlades in i protest mot rapporten. Men allt var förgäves. Den 24 juni avgjorde NF:s råd Ålandsfrågan helt i enlighet med rapportörernas förslag. Senare samma år skrevs Ålandskonventionen under. Den bestämde att Åland åter skulle demilitariseras och dessutom neutraliseras.
Beslutet sågs som ett dråpslag av Julius Sundblom. Fyra års kamp verkade vara förgäves. Efter beslutet fanns det krafter i rörelse för att starta ett åländskt uppror, men Sundblom ville inte veta av något sådant. Kampen hade hela tiden förts med fredliga medel och rättsliga argument. Istället för att i besvikelse och förtvivlan mana till våldshandlingar såg Sundblom till att ålänningarna motvilligt accepterade beslutet och gjorde det bästa av situationen. Nu var det viktigt att utveckla självstyrelsen så långt som möjligt.
Bygga upp självstyrelsen från grunden
Trots det bittra nederlaget stod så gott som alla ålänningar fortfarande bakom Ålandsrörelsen. I valet till det första officiella landstinget fick dess lista 29 av de 30 mandaten. Johannes Holmberg knep oppositionens enda plats. Det var därför naturligt att Ålandsrörelsens två ledare utsågs till den nya självstyrelsens två viktigaste poster: Julius Sundblom blev landstingets talman och Carl Björkman lantråd, det vill säga ordförande för landskapsnämnden.
Det var en tuff uppgift att bygga upp självstyrelsen från grunden. Självstyrelselagen hade skapats i största hast och var oklar på många punkter. De finländska myndigheterna utnyttjade detta och försökte bromsa och begränsa självstyrelsen så mycket som möjligt. Ständiga tvister uppstod om vad som hörde till självstyrelsens område och vad som riksmyndigheterna skulle bestämma om. Någon nämnvärd hjälp från Sverige fanns inte heller längre att få. Efter NF:s beslut hade svenskarnas intresse för Åland svalnat markant.
Steg för steg lyckades ålänningarna ändå med egen kraft bygga upp självstyrelsen. Under de första åren kompletterade de två ledarna Sundblom och Björkman varandra på bästa sätt. Sundblom var som klippt och skuren för talmansposten, en post han återvaldes till gång på gång fram till sin död. Han hade långvarig erfarenhet av parlamentariskt arbete från sin tid som lantdagsman. Han var folklig, lyhörd och hade samtidigt en naturlig auktoritet. Dessutom uttryckte han sig medryckande i både tal och skrift.
På samma sätt var Björkman oumbärlig som lantråd. Med sitt juridiska skarpsinne och sin höga arbetskapacitet lyckades han gång på gång hävda självstyrelsens behörighet gentemot motsträviga riksmyndigheter.
Konflikten med Björkman
Olyckligtvis uppstod det småningom irritation mellan de två ledargestalterna. Sundblom tyckte att lantrådet Björkman var för elitistisk och diktatorisk. Lantrådet körde flera gången över landstinget. Sundblom å sin sida utnyttjade enligt Björkman sin ställning som talman på ett olämpligt sätt för att få landstingsmajoriteten att följa hans vilja. Om en diskussion i plenum enligt Sundblom var på väg "åt fel håll” kunde han klubba av den och beordra paus med svepskälet att stenografen behövde vila. Pausen använde han sedan till att tala landstingsmännen ”till rätta”. Sundblom fick också kritik för att använda sin tidning som ett propagandaverktyg för sin linje i de olika frågorna.
1934 växte irritationen till öppen konflikt. Landstinget valde då Sundbloms gamle vän Theodor Mattsson till vicelantråd. Mattsson var samtidigt en av lantrådet Björkmans skarpaste kritiker. Björkman menade att Sundblom låg bakom valet. Nu hade Sundblom en hållhake på Björkman i landskapsnämnden. Lantrådet svarade med att helt enkelt vägra att kalla Mattsson till landskapsnämndens möten.
Landstinget diskuterade den uppkomna situationen 21 februari 1934 och majoriteten förklarade att Björkman i fortsättningen måste kalla Mattsson. Samma kväll utsattes lantrådet för ett attentat. En berusad och förvirrad ung man sökte upp Björkman i dennes hem och sköt honom med flera skott. Björkman klarade sig med lindriga skador tack vare att några mynt som han hade i västfickan hindrade en kula att tränga in i honom.
Gärningsmannen visade sig vara Theodor Mattssons son. Han ville i sitt omtöcknade tillstånd hämnas på Björkman för att denne hade behandlat fadern Theodor illa. Björkman förklarade i rättegången som följde att gärningsmannen fallit offer för den hätska stämning som piskats upp mot lantrådet och beskyllde indirekt Julius Sundblom för att bära ansvar för det som hade hänt. Sundblom som avskytt våld i hela sitt liv kunde aldrig förlåta Björkman för den anklagelsen.
Stockholmsplanen
Mot slutet av 1930-talet hårdnade världsläget dramatiskt. Precis som i alla stormaktskonflikter sedan 1809 blev Ålands ställning föremål för strategiska diskussioner.
I militära kretsar i Sverige och Finland hade Åland ända sedan 1920-talet setts som en svag punkt i ländernas försvar på grund av demilitariseringen. Enligt dem var det bästa sättet att åtgärda problemet att befästa ögruppen och gemensamt ansvara för dess försvar. I mitten av 1930-talet började denna synpunkt vinna gehör också på regeringshåll i de båda länderna. Sverige fruktade en tysk ockupation av ögruppen och Finland en rysk.
Resultatet blev den så kallade Stockholmsplanen (även kallad Ålandsplanen) enligt vilken de södra och västra delarna av Åland skulle befästas. Ålandskonventionen från 1921 som stadgade om en demilitarisering och neutralisering av ögruppen skulle alltså ändras.
När ryktena om befästningen nådde Åland mottogs planerna med ett kompakt motstånd. Ålänningarna ville absolut inte se sina öar förvandlas till ett militärt läger och översvämmas av finska soldater.
Genom olika förhandlingsturer utvecklade de finländska och svenska regeringarna planen i en riktning som de hoppades skulle göra det lättare för ålänningarna att godta befästningen: för att minska antalet finländska soldater på öarna skulle ålänningarna börja göra värnplikt under en period av tio år. För ändring av konventionen krävdes godkännande av samtliga dess tio signatärmakter.
Den svenska regeringen förutsatte dessutom Sovjetunionens medgivande. Värnplikten å sin sida skulle medföra en ändring av självstyrelselagen som krävde det åländska landstingets godkännande. Den finländska regeringen lovade ålänningarna en bättre självstyrelselag om de gick med på värnplikten. Ifall de vägrade hotade regeringen istället med att självstyrelselagens bestämmelse om tjänstgöring vid lots- och fyrväsendet skulle börja tillämpas.
Det visade sig att lantrådet Björkman under dessa omständigheter accepterade planen och ivrigt började verka för den, medan talmannen Sundblom orubbligt sade nej. Han var fast besluten att till varje pris hålla fast vid neutralitetskonventionen och att vägra acceptera åländsk värnplikt. Som vanligt hade han landstingsmännen bakom sig. Vid ett extra möte i oktober 1938 sade landstinget enhälligt nej.
Sundbloms och landstingets linje var väl förankrad bland ålänningarna. Det visar med all tydlighet det så kallade bondetåget som gick av stapeln i samband med landstingets behandling av värnplikten. Över 3.000 ålänningar demonstrerade sitt missnöje med Stockholmsplanen. En större folkmanifestation hade inte ägt rum sedan Sundblom och Björkman återvände från fängelsevistelsen 1920.
Björkmans inställning i denna ödesfråga innebar att hans dagar som lantråd var räknade. Man kunde inte ha ett lantråd som helt gick emot den stora landstings- och folkmajoritetens linje. I december 1938 gav landstinget Björkman misstroendevotum med rösterna 22-7.
Det skulle snart visa sig att Stockholmsplanen gick i stöpet. Samtliga signatärmakter godkände visserligen Ålands befästande, men befästningsplanerna föll på att Sovjetunionen mycket tydligt sade nej. Det låg i Sovjetunionens intresse att Finland skulle isoleras från närmare nordiskt samarbete.
Vinterkriget
Den 30 november 1939 anföll sovjetiska trupper Finland. Vinterkriget hade börjat. Ett par dagar senare anlände finländska soldater till Åland för att skydda ögruppen. Det mötte inga protester. I den ytterst svåra situation Finland och Åland befann sig i gällde det att vara enade.
Det blev även aktuellt med ett hemvärn bestående av frivilliga beväpnade åländska trupper som skulle försvara sin hembygd. Hur skulle Julius Sundblom ställa sig till detta? Sedan han försäkrat sig om att hemvärnet bara skulle finnas i krigstid och bara försvara Åland godkände han det. Trots att Sundblom i hela sitt liv misstrott militära lösningar var han ingen radikalpacifist. Han förklarade att om fienden landsteg på Åland skulle han själv ställa sig på trappan och försvara hus och hem. Sundbloms välsignelse till hemvärnet ledde till att uppslutningen blev mycket stor. Inte mindre än 1.800 män anmälde sig. Kvinnorna organiserade sig i Ålands hemvärnskvinnor.
Finland lyckades bevara sin självständighet, men måste avstå stora områden till Sovjetunionen vid fredsslutet i mars 1940. I strid mot den ursprungliga tanken upplöstes till en början inte hemvärnet. Landshövding Ruben Österberg ville istället ombilda det till en permanent åländsk skyddskår. Detta var något Julius Sundblom mycket bestämt motsatte sig. Först efter sovjetiska påtryckningar upplöstes hemvärnet i augusti 1940.
Fortsättningskriget
I juni 1941 var Finland åter i krig med Sovjetunionen. Fortsättningskriget hade satt igång. Denna gång stred Finland tillsammans med Nazityskland. Målet var att ta tillbaka de förlorade områdena från vinterkriget, men snart hade finländska trupper överskridit den gamla gränsen och trängt långt in i Sovjet.
Åland besattes åter av finländska soldater. Det rådde inte längre samma anda på Åland som under vinterkriget. Sundblom var irriterad över att hemvärnet inte hade upplösts genast vid fredsslutet och var heller inte förtjust i Finlands bindning till Nazityskland. Något hemvärn blev därför inte aktuellt denna gång. Istället grundades frivilliga skyddskårer på Åland. Dessa var närmare knutna till Finlands militära organisation än hemvärnet hade varit. Sundblom tog avstånd från skyddskårerna och ville inte ha något med dem att göra. Han betraktade dem som den finska arméns förlängda arm. Uppslutningen blev också svag framför allt på fasta Åland. De åländska skyddskårerna fick totalt omkring 700 medlemmar.
En sista vädjan till Sverige
Finland förlorade även detta krig, men lyckades bevara sin självständighet. Vid vapenstilleståndet i september 1944 måste man åter lämna från sig stora landområden och bland annat arrendera ut Porkala udd utanför Helsingfors till Sovjetunionen under 50 år.
Till Julius Sundbloms glädje skrevs neutralitetsgarantin gällande Åland in i stilleståndsfördraget. Men glädjen grumlades snart av uppgifter om att Finlands regering i förhandlingarna hade varit beredd att erbjuda Sovjetunionen en bas på Åland istället för Porkala udd.
Efter avgörandet i NF hade Sundblom accepterat självstyrelsen och gett sitt allt för att utveckla den. Ändå fanns det hos honom, liksom hos de flesta ålänningarna, en övertygelse om att det allra bästa för Åland ändå vore att höra till Sverige. Den nu nästan åttio år gamle Sundblom besökte därför Sveriges statsminister Per Albin Hansson och bad den svenska regeringen om stöd för att återförena Åland med det gamla moderlandet. Den finländska regeringens behandling av Åland som ett bytesobjekt visade enligt Sundblom på att Åland aldrig skulle få trygghet inom Finlands gränser. Om det gavs en chans för Åland att återvända till modersfamnen skulle man ta den. Nu efter andra världskriget var kanske tiden inne att rätta till misstaget från 1921?
Per Albin Hansson var dock kallsinnig. Världen var annorlunda nu än efter första världskriget och Hansson var ovillig att diskutera saken i den svåra situation som Finland befann sig i. Sundblom försökte ytterligare ett par gånger ta upp frågan i svenska regeringskretsar men utan önskat resultat.
Sundbloms livsgärning
Trots att Julius Sundblom aldrig fick se sin dröm om återförening gå i uppfyllelse måste han ändå ha varit nöjd när han på ålderns höst betraktade sitt älskade landskap. Åland var demokratiskt, självstyrt, svenskspråkigt och demilitariserat. Detta var till stor del resultatet av hans livsgärning.
På hans 80-årsdag visade ålänningarna sin tacksamhet. Han fick motta en hyllningsadress med upp emot 7.000 namn. Efter hans död bara ett par månader senare hölls själaringning i alla Ålands sexton kyrkor.
Texten skriven av Dan Nordman