Mitt Åland

Det hela började år 1967, då en liten flicka landade på Åland.

Två år var hon - och dit mamma och pappa for, dit for hon. 

Åland var stora båtar och strida strömmar av människor på väg till hamnen, 

med plastkassar fyllda av kött, smör och korv. Det var resor och ruljangs.  

Åland var arbete – för pappa, alltså. 

Själv ritade flickan mest prinsessor och tittade förundrat på märkliga fåglar 

som bodde på en liten holme. 

Åland var också solsken och klippor och hav.

Åland var som en trygg filt som hon ville släpa med sig, vart hon än for. 

För Åland vill man aldrig tappa bort.

Åland var litet och behändigt, speciellt för små flickor som var rädda för stort.

Det var lätt att hitta till kiosken och smågodisarna var söta.

Vid högtidliga tillfällen åkte hon rulltrappa och såg modevisningar på Varmans. 

Livet lekte och flickan likaså.    

Åren gick och den lilla flickan växte. Det gjorde även Åland.

Åland var plötsligt så stort att det rymde människor från över 80 länder.

Åland blev så stort att det rymde kultur i alla knutar och rockade så fett att hela torget skakade! 

Åland imponerar! 

Men tryggheten, det enkla, det finns alltid kvar. 

På Torggatan kan du säga hej till alla du känner – och det är många! 

Det känns fint. 

Det är lite siddu barra, issingajåla och och en och annan pannkaka. 

Sviskonkräm är gott. 

Åland är en tro på att vi här tillsammans kan ro iland med precis vad som helst.

Så låt oss växa i det lilla och låt oss öppna våra hjärtan för framtiden, för människorna 

och för kraften att tillsammans ro åt samma håll. 

Åland är både vad vi gör det till och det vi väljer att bevara. 

Åland förtjänar vår respekt. 

Den lilla flickan går på sin barndoms gata och minns. 

Tack Åland, för att jag fick komma hit.

Jag tror på dig, Åland!

Min kärlek har du för evigt.